A normal iguana. Native to South and Central America. Relatively slow moving.
Polish iguana. Native to airports in northern Poland. Very fast.
Thursday, December 30, 2010
maisy animation
One of Polly's favourite Christmas presents this year was a Maisy DVD. It's really good, actually! I like the style of animation and it obviously appeals to Polly too. But being who I am, I managed to spot some sloppiness. Take a look at Tallulah's eye (the chicken):
Talk about a piercing gaze!
Talk about a piercing gaze!
Tuesday, December 28, 2010
Thursday, December 23, 2010
dreaming of a roxette song
Polly is in her car seat next to her daddy. Mommy is driving, as usual. We're on the way to Skavsta to fly to Poland for Christmas. Polly fell asleep just before Södertälje, which is good. She needs to rest since it's a long trip.
We said good bye to the South Africans Chris and Tank this morning when my boss came to pick them up from our place. It's been a treat having them over. Unfortunately, I didn't get a chance to say good bye to Hendrik, Gerhard and Helena. I'll have to say that on Facebook.
I'll have to update you on this year's Christmas show too, but I'll leave that for later.
Sunday, December 19, 2010
passionerad uppläxning
En bekant från långt bakåt i mitt liv la nyligen till mig som vän på Facebook. Han förde befälet i min grupp i lumpen (gruppen bestod av tre man, inklusive han själv). Han är skåning men har tydligen utvandrat till Kanada. Häromdagen såg jag att han bytt profilbild till en vajande svensk flagga. Jag kunde inte hålla mig utan kommenterade:
"Som utlandssvensk är man förmodligen i det närmaste bortom misstanke när det gäller att ha en sån här bild på profilen, men efter valet ringer det ändå några otäcka varningsklockor när man ser en skåning stoltsera med flaggan."
Hans svar kom nästan omedelbart:
":D Sant, problemet är ju inte att det visas en flagga, utan att det skulle ha varit en Skånsk flagga istället.. :)
Det är ju exakt det som ligger till grund för min flytt, att man inte ens får lov att vara stolt över vår vackra flagga, vårt vackra land utan att klassas som rasist eller utlänningsfientlig."
Därefter kallade jag honom för "jävla invandrare", vilket han skrattade åt. Men hela grejen fick mig att börja fundera.
Min bekant känner stolthet över den svenska flaggan. Han känner stolthet över Sverige. Detta är säkerligen inget ovanligt och det är heller inget typiskt svenskt. Över hela världen är folk stolta över sina länder. Det finns stolta kineser, stolta irändare, stolta serber, osv. Jag känner instinktivt en viss motstånd mot denna idé och jag vill härmed försöka förklara varför.
Vad kan vara fel med att känna stolthet över sitt land? Varför är det fel att vara en stolt svensk? För det första kan man ställa sig frågan vad ett land är. Om man inte vet vad man är stolt över är stoltheten en smått befängd känsla. Så: Vad är Sverige?
Sverige, som andra länder, är en politisk idé, ett abstrakt koncept. Man kan inte ta på Sverige. Man kanske kan ta på mark som tillhör Sverige, en sten eller så, men den stenen kan man kasta över gränsen till Norge och vips så är det en norsk sten. Så det är inte marken som är Sverige. Är det platsen? Gränser flyttas hela tiden, oftast i samband med krig, men även efter politiska uppgörelser. En plats är trots allt bara en relativ position: om man skulle kunna, vilket man inte kan, bestämma fasta punkter i universum så skulle man snabbt se att ALLT rör sig. Den plats Sverige och övriga planeten Jorden befann sig på för en sekund sedan ligger många mil bort.
Är Sverige då den plats där svenskar bor? Nja, svenskar bor det ju lite varstans på jorden vad jag vet och så är det ju med de flesta nationaliteter. Är det då platsen där majoriteten av svenskar bor? Ja, så måste det väl vara. De flesta svenskar bor ju inom Sveriges nuvarande gränser. Men den definitionen låter också en smula märklig. Skulle Sverige flytta sig på kartan om man teoretiskt kunde få alla svenskar att röra på sig? Nej, det faller ju på sin egen orimlighet.
Sverige är en idé, ett koncept vi kommit överens om. Men det finns inte på riktigt. Att känna stolthet över något som inte finns är korkat. Men kan man inte vara en stolt svensk ändå? Det finns ju svenskar! Jag är ju en sån och jag finns! Och jag är inte norrman eller dansk! Nu skulle jag, om jag var rädd för att rubba det som finns kvar av min världsbild sluta ifrågasätta, men jag känner ett behov av att fortsätta så here goes: vad är en svensk?
Jag har redan kommit fram till att Sverige inte finns på riktigt. Sverige är något som finns i våra huvuden. Sveriges gränser syns inte om man skulle titta på marken där de lär finnas. Men vad är då en svensk? Det kan ju uppenbarligen inte bara vara någon som bor i Sverige: det bor ju massor av utlänningar här. Är då en svensk någon som är född här? Eller någon som är är född här av svenska föräldrar? Men om föräldrarna själva har utländska föräldrar då? Då är ju inte de heller svenska! Och om vi fortsätter så, generation efter generation, hamnar vi snart nog i ett obefolkat land ifrån vilket den senaste inlandsisen håller på att dra sig tillbaka över, ungefär tiotusen år innan någon fått för sig att det skulle finnas någonting som heter Sverige eller några svenskar. Alla kommer ju någon annanstans ifrån om man bara går tillbaka långt nog i tiden. Så kan man alltså inte tänka, för då finns det ju inga svenskar alls.
Men det finns ju trots allt något som heter svensk medborgare! Det är lagens definition av vem som är svensk. Fast enligt den kan man ju födas i vilket land som helst, bo där i hur många år som helst och sen så småningom flytta till Sverige, få uppehållstillstånd och så småningom, efter några år ansöka om svenskt medborgarskap och få det. Då kan man alltså ha bott 65 år i t.ex. Grekland, betrakta sig som grek, tänka på grekiska och ha kvar sitt grekiska medborgarskap men ändå vara svensk i laglig mening. Är det så det är att vara svensk? Nej, så kan det väl inte vara. Det lagliga synsättet är alldeles för politiskt! Man vet väl för bövelen vad en svensk är! Eller gör man inte det?
Tänk på en svensk. Gör det nu. Kom igen! Hur ser han ut? Blond? Eller ljusbrunt hår. Men min granne Österman har, om han skulle spara ut håret, tämligen mörktbrunt hår - är han inte svensk då? Jo, det kan man väl vara ändå. Och finländare kan ju vara blonda. Det hänger alltså inte på hårfärgen. Nåja, det kanske har med mentaliteten att göra? En svensk är ju ganska tystlåten, ordentlig, står rätt i rulltrappan och tycker om köttbullar med lingonsylt, det vet man ju! Fast... Jag känner många svenskar som inte stämmer in på just den beskrivningen. Har det med religion att göra? Nja, där finns flera olika bara i min omedelbara närhet. Fan!
Svenskar ser alltså olika ut, beter sig olika, tänker olika och äter olika saker. Dessutom finns det säkerligen folk med andra nationaliteter som uppför sig typiskt svenskt. Då är vi tillbaka till det här med Sverige igen. Kan man inte bara säga att folk som bott inom Sveriges gränser tre generationer tillbaka är svenskar? Jo, kanske. Men hur ser en svensk då ut? Hur som helst. Vi har svarta svenskar, svenskar som liknar araber såväl som blonda och rödhåriga svenskar. Vi har svenskar som är muslimer, ateister, katoliker och protestanter. Det är kort sagt en salig blandning. Dessutom måste jag på något sätt få alla att gå med på just min definition. Jag anar problem.
Men varför finns då överhuvudtaget något som heter Sverige? När det kom till innefattade det folk som inte hade nästan någonting gemensamt; folk som t.o.m. pratade mer olikt varandra än svenskar och danskar gör idag. Så hur kunde de hamna under samma flagga? Svaret blir föga förvånande att det handlar om makt och girighet. En kung här, en där och ytterligare en där. En kejsare här och en hövding där. Mycket vill ha mera. Patriotism och en känsla av att tillhöra något större än en själv är medryckande men också användbart för den som bestämmer: man skapar ett "vi" och alla andra blir "dom". Krig, erövringar och gränsdragningar. Skåne och andra landskap hoppar mellan att vara svensk och danskt. Kan vi verkligen vara så inskränkta att vi utgår ifrån att dagens gränsdragning är att betrakta som den slutgiltiga?
Ni har varit mycket tålmodiga om ni läst så här långt. Jag vill nu komma till min moraliska poäng. Att dela in världen i politiska abstrakta koncept må ha sina fördelar: lagom stora områden blir lättare att hantera och styra över. Men det finns stora nackdelar: där människor ser sig som svenskar, sydafrikaner och nordkoreaner finns också människor som betraktar alla som inte tillhör samma nationalitet som "dom andra". De negativa effekterna av "vi och dem-tänkandet" utgör grunden till i stort sett all ondska i världshistorien (om man tillåter sig att dra det till extremen: "jag och alla andra").
Därför känner jag motstånd till stolthet över vad man nu är: Man är stolt över att vara någon som är i det närmaste omöjligt att definiera för att man bor i något som inte finns annat än i tanken och i den stoltheten bakar man in ett avståndstagande till alla andra i hela världen -ett avståndstagande som världshistorien visat leder till egoism, snikenhet, våld och motsättningar.
Slutklämmen (för det finns en sån) blir denna: Stolthet bör baseras på handlingar, inte vad man är. Var inte stolt över att du är svensk, djurgårdare, läkare eller vad det nu kan vara. Ingen är snäll eller duktig hela tiden. Var istället stolt när du gör något bra.
"Som utlandssvensk är man förmodligen i det närmaste bortom misstanke när det gäller att ha en sån här bild på profilen, men efter valet ringer det ändå några otäcka varningsklockor när man ser en skåning stoltsera med flaggan."
Hans svar kom nästan omedelbart:
":D Sant, problemet är ju inte att det visas en flagga, utan att det skulle ha varit en Skånsk flagga istället.. :)
Det är ju exakt det som ligger till grund för min flytt, att man inte ens får lov att vara stolt över vår vackra flagga, vårt vackra land utan att klassas som rasist eller utlänningsfientlig."
Därefter kallade jag honom för "jävla invandrare", vilket han skrattade åt. Men hela grejen fick mig att börja fundera.
Min bekant känner stolthet över den svenska flaggan. Han känner stolthet över Sverige. Detta är säkerligen inget ovanligt och det är heller inget typiskt svenskt. Över hela världen är folk stolta över sina länder. Det finns stolta kineser, stolta irändare, stolta serber, osv. Jag känner instinktivt en viss motstånd mot denna idé och jag vill härmed försöka förklara varför.
Vad kan vara fel med att känna stolthet över sitt land? Varför är det fel att vara en stolt svensk? För det första kan man ställa sig frågan vad ett land är. Om man inte vet vad man är stolt över är stoltheten en smått befängd känsla. Så: Vad är Sverige?
Sverige, som andra länder, är en politisk idé, ett abstrakt koncept. Man kan inte ta på Sverige. Man kanske kan ta på mark som tillhör Sverige, en sten eller så, men den stenen kan man kasta över gränsen till Norge och vips så är det en norsk sten. Så det är inte marken som är Sverige. Är det platsen? Gränser flyttas hela tiden, oftast i samband med krig, men även efter politiska uppgörelser. En plats är trots allt bara en relativ position: om man skulle kunna, vilket man inte kan, bestämma fasta punkter i universum så skulle man snabbt se att ALLT rör sig. Den plats Sverige och övriga planeten Jorden befann sig på för en sekund sedan ligger många mil bort.
Är Sverige då den plats där svenskar bor? Nja, svenskar bor det ju lite varstans på jorden vad jag vet och så är det ju med de flesta nationaliteter. Är det då platsen där majoriteten av svenskar bor? Ja, så måste det väl vara. De flesta svenskar bor ju inom Sveriges nuvarande gränser. Men den definitionen låter också en smula märklig. Skulle Sverige flytta sig på kartan om man teoretiskt kunde få alla svenskar att röra på sig? Nej, det faller ju på sin egen orimlighet.
Sverige är en idé, ett koncept vi kommit överens om. Men det finns inte på riktigt. Att känna stolthet över något som inte finns är korkat. Men kan man inte vara en stolt svensk ändå? Det finns ju svenskar! Jag är ju en sån och jag finns! Och jag är inte norrman eller dansk! Nu skulle jag, om jag var rädd för att rubba det som finns kvar av min världsbild sluta ifrågasätta, men jag känner ett behov av att fortsätta så here goes: vad är en svensk?
Jag har redan kommit fram till att Sverige inte finns på riktigt. Sverige är något som finns i våra huvuden. Sveriges gränser syns inte om man skulle titta på marken där de lär finnas. Men vad är då en svensk? Det kan ju uppenbarligen inte bara vara någon som bor i Sverige: det bor ju massor av utlänningar här. Är då en svensk någon som är född här? Eller någon som är är född här av svenska föräldrar? Men om föräldrarna själva har utländska föräldrar då? Då är ju inte de heller svenska! Och om vi fortsätter så, generation efter generation, hamnar vi snart nog i ett obefolkat land ifrån vilket den senaste inlandsisen håller på att dra sig tillbaka över, ungefär tiotusen år innan någon fått för sig att det skulle finnas någonting som heter Sverige eller några svenskar. Alla kommer ju någon annanstans ifrån om man bara går tillbaka långt nog i tiden. Så kan man alltså inte tänka, för då finns det ju inga svenskar alls.
Men det finns ju trots allt något som heter svensk medborgare! Det är lagens definition av vem som är svensk. Fast enligt den kan man ju födas i vilket land som helst, bo där i hur många år som helst och sen så småningom flytta till Sverige, få uppehållstillstånd och så småningom, efter några år ansöka om svenskt medborgarskap och få det. Då kan man alltså ha bott 65 år i t.ex. Grekland, betrakta sig som grek, tänka på grekiska och ha kvar sitt grekiska medborgarskap men ändå vara svensk i laglig mening. Är det så det är att vara svensk? Nej, så kan det väl inte vara. Det lagliga synsättet är alldeles för politiskt! Man vet väl för bövelen vad en svensk är! Eller gör man inte det?
Tänk på en svensk. Gör det nu. Kom igen! Hur ser han ut? Blond? Eller ljusbrunt hår. Men min granne Österman har, om han skulle spara ut håret, tämligen mörktbrunt hår - är han inte svensk då? Jo, det kan man väl vara ändå. Och finländare kan ju vara blonda. Det hänger alltså inte på hårfärgen. Nåja, det kanske har med mentaliteten att göra? En svensk är ju ganska tystlåten, ordentlig, står rätt i rulltrappan och tycker om köttbullar med lingonsylt, det vet man ju! Fast... Jag känner många svenskar som inte stämmer in på just den beskrivningen. Har det med religion att göra? Nja, där finns flera olika bara i min omedelbara närhet. Fan!
Svenskar ser alltså olika ut, beter sig olika, tänker olika och äter olika saker. Dessutom finns det säkerligen folk med andra nationaliteter som uppför sig typiskt svenskt. Då är vi tillbaka till det här med Sverige igen. Kan man inte bara säga att folk som bott inom Sveriges gränser tre generationer tillbaka är svenskar? Jo, kanske. Men hur ser en svensk då ut? Hur som helst. Vi har svarta svenskar, svenskar som liknar araber såväl som blonda och rödhåriga svenskar. Vi har svenskar som är muslimer, ateister, katoliker och protestanter. Det är kort sagt en salig blandning. Dessutom måste jag på något sätt få alla att gå med på just min definition. Jag anar problem.
Men varför finns då överhuvudtaget något som heter Sverige? När det kom till innefattade det folk som inte hade nästan någonting gemensamt; folk som t.o.m. pratade mer olikt varandra än svenskar och danskar gör idag. Så hur kunde de hamna under samma flagga? Svaret blir föga förvånande att det handlar om makt och girighet. En kung här, en där och ytterligare en där. En kejsare här och en hövding där. Mycket vill ha mera. Patriotism och en känsla av att tillhöra något större än en själv är medryckande men också användbart för den som bestämmer: man skapar ett "vi" och alla andra blir "dom". Krig, erövringar och gränsdragningar. Skåne och andra landskap hoppar mellan att vara svensk och danskt. Kan vi verkligen vara så inskränkta att vi utgår ifrån att dagens gränsdragning är att betrakta som den slutgiltiga?
Ni har varit mycket tålmodiga om ni läst så här långt. Jag vill nu komma till min moraliska poäng. Att dela in världen i politiska abstrakta koncept må ha sina fördelar: lagom stora områden blir lättare att hantera och styra över. Men det finns stora nackdelar: där människor ser sig som svenskar, sydafrikaner och nordkoreaner finns också människor som betraktar alla som inte tillhör samma nationalitet som "dom andra". De negativa effekterna av "vi och dem-tänkandet" utgör grunden till i stort sett all ondska i världshistorien (om man tillåter sig att dra det till extremen: "jag och alla andra").
Därför känner jag motstånd till stolthet över vad man nu är: Man är stolt över att vara någon som är i det närmaste omöjligt att definiera för att man bor i något som inte finns annat än i tanken och i den stoltheten bakar man in ett avståndstagande till alla andra i hela världen -ett avståndstagande som världshistorien visat leder till egoism, snikenhet, våld och motsättningar.
Slutklämmen (för det finns en sån) blir denna: Stolthet bör baseras på handlingar, inte vad man är. Var inte stolt över att du är svensk, djurgårdare, läkare eller vad det nu kan vara. Ingen är snäll eller duktig hela tiden. Var istället stolt när du gör något bra.
Saturday, December 18, 2010
who has time to update?
I'm working full time again now, but I'm no less a father. My mother has been staying with us this week. She goes home tomorrow but her place will be filled by Tankiso and Christopher, two South African teenagers. They'll be here until the 23rd when we go to Poland for Christmas.
We're busy all the time. I'm hoping for improvement soon.
We're busy all the time. I'm hoping for improvement soon.
Sunday, December 12, 2010
Saturday, December 11, 2010
still it falls just short of the goal
This guy knew he might not be the hippest of cats, but must have heard somewhere that smoking is cool. Too bad it didn't quite get him all the way there.
